"Det finns ingen exakt siffra på hur många som lider av en ätstörning. Men enligt siffror från KÄTS är det ungefär 100 000 personer som har en diagnostiserad ätstörning"

Varför får man ätstörningar?
Det är vanligt att ätstörningar hänger ihop med att man är nedstämd, har ångest, tycker illa om sig själv eller har dålig självkänsla. Det är fortfarande inte helt klarlagt varför man får ätstörningar, men de flesta är överens om att flera faktorer spelar in. Det kan vara psykologiska, biologiska och sociala förhållanden som man påverkas av på olika sätt.

Källa, källa

Att ha ätstörningar är en vardag för mig. Jag har kämpat mig igenom det i så himla många år nu. De flesta i min omgivning vet om det. Andra inte. Detta är dock inget jag döljer eftersom att jag är fullt medveten om det. Jag har inte någon av de vanligaste ätstörningarna/grövre. Så som anorexia, bullemi and so on. Jag har aldrig gått till en läkare med det heller för jag har aldrig ansett det själv som ett jättestort problem. Så jag är inte diagnoserad. Men min värsta fiende är faktiskt mat. Idag kan jag ärligt säga att jag har blivit bättre. Jag äter mer, ser maten med öppnare ögon och förstår att det är viktigt. Men en gång i tiden såg jag mat som något dåligt. Jag vet inte varför. Men jag hade ofta hjärnspöken som sa "Jennifer du måste lämna den där lilla tuggan kvar på tallriken, du kommer aldrig att orka den" eller "Om du äter mer dör du". Jag hatar att vara mätt och jag har aldrig sätt mat som något slags beröm. Utan mer som ett straff. Det värsta man kunde få höra var "du måste äta mer, du är så smal." Ni har ingen aning om hur många sömnlösanätter jag har gått igenom på grund av att jag gråtit så mycket över att jag är så fruktansvärt smal och inte kan äta. JAG VILL ÄTA. Men jag har ingen apptit. Hur fan gör man då? Det jobbigaste situationerna var att äta i skolan. För då kom bakteriespökerna fram, allt suss i matsalen gjorde mig stressad och kommentarer dök upp ibland, så som "du måste äta mer". Nej jag tänker inte äta mer bara för att ni ber mig äta mer. Låt mig ta hand om mina egna problem. 

Det lustiga med mina ätstörningar är att jag inte ser mig själv som överviktig eller något liknande. Jag bantar verkligen inte! Jag skulle göra vad som helst för att få väga 50kg. Men jag blir så otroligt äcklad av mat och hur fan går man upp i vikt om man inte äter mat ?!?!!??! Snälla ge mig en mirakelkur!! Dock håller jag sakta men säkert på att bli stabil. Får beröm av min mamma, pojkvän och vänner varje dag, vilket motiverar mig till att äta mer och se det som något bra. Därav börjar jag äta mer. Sedan så började mina ätstörningar i samband när allt var som värst mellan mig och min far. Vilket gjorde att jag hamnade i en depression. Men jag tror att den börjar "gå över nu". Mitt liv känns iallafall mycket ljusare idag. 

Meningen med detta var mest att ni skulle få öppna ögonen mer. Finns så otroligt många som har ätstörningar åt olika håll och istället för att pressa någon som har svårt för att äta genom att säga "ät mer" eller pressa någon som har lätt för att äta men vill gå ner i vikt att säga "banta". Så kan man istället hjälpas åt. För titta på mig nu bara! Jag är verkligen på bättringsvägen och jag är otroligt stolt över mig själv och tacksam över all hjälp jag har fått från mina nära och kära. Utan att ens behöva gå till en läkare. Det som gör mig gladast på jorden är när någon säger "du har gått upp i vikt". Vill nästan buga och bocka för att jag blir så otroligt stolt. 

Det finns så många olika ätstöringar!